tisdag, mars 18

What A Girl

Jag snubblade på denna lilla film på YouTube och tyckte den var väldigt trevlig. En helt vanlig intervju med Keira Knightley, men den var så mysig och jag fick en sådan fin bild av henne. Hon verkar vara en hyvens kvinna helt enkelt.





onsdag, mars 12

Dessa Underbara Kvinnor

Jag älskar kvinnor som gjort något utöver det vanliga. Ni vet, som gick sin egna väg, följde sin egna övertygelse och påverkade historian på köpet.

Joan Jett är definitivt en sådan kvinna och jag är lätt besatt av henne just nu. Jag har inte sett filmen The Runaways, men jag måste nog troligtvis göra det.

Oavsett så kan man alltid alltid alltid lyssna på hennes musik och känna sig lite bättre, starkare och koolare än man egentligen är.

Sen är hon så jädra snygg i videon för "I Hate Myself For Loving You".




När ni ändå är inne på underbara Joan Jett tycker jag också att ni ska titta på dessa underbara små filmer dedikerade till/med henne.

The Foo Fighters och Joan Jett:

)


The Runaways 1977 med Cherie Currie i spetsen. Tänk er kläderna, attityden, stilen (kolla gitarristen Litas helt underbara look i shorts och T-shirt) och det är så långt före Madonna, Lady Gaga och alla dom andra. Missa inte "Cherry Bomb" med korsetten och allt. Holy shit.




En liten bit rockhistoria kan ses i dessa otroliga bilder på Joan Jett med sällskap.




Till sist lite historia om både Joan Jett och The Runaways. Kolla lite extra på intervjun med en herre i kostym och tänk på att hon är sisådär 17 år där.





Nu måste jag sussa. Ibland grötar jag ner mig för mycket och glömmer bort en viktig detalj. Att gå och lägga mig. Klockan 05:06 verkar vara en vettig tid att göra det på.


tisdag, mars 11

Stil, stil, stil

Att titta på människor är intressant, inspirerande och lärorikt. Idag fastnade jag för dessa tre donnor med killer stil.




måndag, mars 10

En Skön Helg

Jag har haft en underbar helg. Tagit hand om mig själv (och ätit massor av kalorier), slöat en massa, spelat en massa Wildstar, tittat serier och myst med mina favoritpojkar.

Ibland är livet bra gott.

Wildstar är nasty bra. Det spelet kommer garanterat sänka alla ungdomars närvaro och prestationer i skolan, precis som world of warcraft troligtvis gjorde.


Mina porer tackar mig. Lera in the face!



onsdag, mars 5

It's A New Day Part One

Fredagen den 28 februari var den sista dagen jag jobbade för mitt gamla företag. Jag sa upp mig från en fast anställning i ett Norrköping som nu för tiden förknippas med arbetslöshet.

Varför jag gjorde det var för mig ganska självklart, men för andra kanske det verkar dumdristigt och vårdslöst.

Jag har hela mitt liv befunnit mig runt människor som verkligen knegat. Arbetat dag ut och dag in med saker dom inte vill. Dom har sällan sjukdagar och deras liv kretsar kring helger och semester, resterande tid går åt till att jobba så att räkningarna kan betalas.

Jag har aldrig uppfattat dessa människor som lyckliga. Deras livsgnista och energi försvinner stegvis. Dom blir otränade (inte bara fysiskt) och passiva. Dom ger upp.

Helt plötsligt såg jag mig själv som en sådan människa. Jag levde för helger. Mitt liv var mitt jobb och dessutom ett jobb jag varken gillade eller ens var motiverad att gå till.

Träningen orkade jag inte med längre. När jag var ledig sov jag. Varje gnutta energi gick åt till att prestera på ett arbete som jag konstigt nog kände mig manad att prestera på. Jag gör väldigt sällan något halvdant när jag måste prestera och detta var inget undantag. Jag ville vara bäst.

I november kunde jag knappt se mig själv i spegeln längre. Jag såg sliten och trött ut. Dessutom var jag konstant arg på mitt jobb och min tillvaro. Det var inte så här jag hade tänkt mig att mitt liv skulle bli.

Jag orkade inte bry mig om det yttre längre, sådant som jag faktiskt tycker är roligt och som får mig att må bra. Nu gick jag mest runt i arbetskläder, med hemska naglar, torr och fnasig hy, stora blåa påsar under ögonen, fötter som skrämt iväg småbarn och en mage som alltid var i obalans.

Varannan vecka fick jag infektioner i ögonen eller näsan och huden i mitt ansikte började flagna av i stora skorpor. Något var helt enkelt inte hundra med mig.

Den 8 november tog jag de här bilderna på mig själv.




Jag var så trött och jag hade inte kunnat äta ordentligt på några veckor. Min kropp värkte av alla dåliga lyft, allt släpande och dragande och jag såg ut som en kvinna som jobbat tjugo år på en åker.

Allt var givetvis inte dåligt. Jag kände mig stark som en oxe och jag tjänade bra. Men skulle jag lagt all den energin jag gav på detta arbete på en vettigt arbetsplats hade jag tjänat mycket mer och fått betydligt mer cred för mitt arbete.

Det är där problemet sitter. Att ställa krav på sig själv, att ha ett behov av att vara duktig, kan utnyttjas så in i helvete av oseriösa företag, och dessa finns det gott om. 

När det var som värst kring december/januari kunde jag inte ens förmå mig att ta en bild på mig själv.

Varje dag, exakt varje dag, kom jag på mig själv med att nynna samma låt medan jag jobbade. Låten heter "Too Far Gone" och gruppen heter "Tiamat".

Textraden som alltid poppade upp i mitt huvud gick enligt följande:

Too far gone too see the light. No I will never ever leave this place alive.

Jag kände mig fast. Det var här jag skulle jobba. Det var så här mitt liv skulle se ut. Där fick jag för att jag valde bort barn, villa, volvo och allt det där. Där fick jag för alla hundratusentals kronor i studieskulder. Där fick jag för att jag inte gjort det jag skulle gjort, inte valt det jag skulle ha valt, inte gått dom vägarna jag skulle gått och för att jag var jag.

Det var bara inse att jag var en fuck-up och mitt liv blev inte alls som jag hade tänkt mig. Vara glad för det jag hade, var glad för maten på bordet och taket över huvudet.
Fast dom jag älskade allra mest, T och F, dom hann jag knappt träffa. Dom två finaste och mest underbaraste pojkarna i världen fick varken min kärlek eller min tid. 

Jag var en kass halva av ett förhållande och en dålig kattmamma!