tisdag, februari 28

Bra Och Dåligt

Av någon skum anledning har Norrköpings kommun fått för sig att släcka ner delar av staden. Om det beror på ett fel, energikostnad eller annat återstår att se.
Det jag dock vet är hur himla otrevligt det är, för det blir absolut becksvart. Hade det inte varit för belysningen ifrån hus och lägenheter hade vissa delar varit såpass mörka att man inte såg ett smack.

Haga, var jag bor, verkar vara absolut värst. Idag när jag var ute och sprang såg jag  knappt asfalten. Jag fick liksom hoppas på att det inte fanns någon grop eller sten för varje steg.
Till och med en stor väg (gamla E4) vid "Stockholmsrondellen" är helt nedsläckt.

I början av min springrunda springer jag igenom ett mysigt villakvarter, det var mörkt men aldrig direkt läskigt. Jag var mest rädd för att ramla och stuka något, vilket i sin tur skulle avbryta min träning och göra mig skitsur.
Ju längre hemifrån jag kom och ju mer öde det blev, desto mer irriterad blev jag. Sedan började jag bli lite rädd. Sen förbyttes min rädsla emot ilska. Jag blev arg som fan på Norrköping för att jag ens ska behöva vara rädd när jag är ute och springer klockan 18:00 på en måndag.

Normalt sett är jag aldrig rädd för psykos och våldtäktsmän, i mitt huvud tror jag alltid att jag ska gå karate på dom och överlista dom totalt. Jag är alltid steget före. Kollar in tilltänkta vapen, "nödutgångar", någon gren jag kan hänga i och köra en flygspark. Ni vet, typiska ninjamoves.

Sen att man troligtvis skulle frysa som en pinne och få panik, det får vi hoppas aldrig händer.

Nu till saken. Jag vill inte ramla och bryta benet och jag vill inte få en crazy-ass psykopat på mig när jag springer, så snälla Norrköpings kommun kan ni slå igång belysningen!
Det är FÖR mörkt och det säger jag som kommer ifrån Kiruna, där det är VERKLIGEN är mörkt HELA vintern (och ljust hela sommaren).

Den enda fördelen är att jag sprang min runda 15 minuter snabbare än normalt, med ilska och lite rädsla som bränsle.

Nu till det bra.

Den började lite segt, men så där härligt småruskig. Dom senaste fyra avsnitten har varit en spänd nerv. Jag talar givetvis om "The Walking Dead".

Fy sjutton vad den serien har blivit bra på senaste. Den var bra innan, men nu är den liksom "with sugar on top"-bra. Jag njuter varje gång jag vet att jag har ett nytt avsnitt att se. Kurar ihop mig i soffan och tittar, livrädd och stormförtjust på samma gång.

Det här är en serie jag får titta själv, för T är inte lika zombie-tokig som mig. Vilket gör det hela lite mer spännande.
Han kommer tacka mig sen när vi får en zombieinvasion, för jag är tokredo och jag kommer fightas "like a baws".



Natti natti och sayonara!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar